Till en början var det så skönt att slippa cellgifterna, provtagningarna och läkarbesöken, men nu känner jag mig nästan bortglömd av sjukvården, efter två månader utan sjukhusbesök.

Frihetskänslan har bytts ut mot oro. Jag tänker ständigt på mina tumörer och undrar hur mycket de har vuxit. Går här och nästan längtar efter att få lämna urinprov och rör med blod. Räknar dagarna tills det är dags för röntgen. Vill försöka få någon sorts kontroll över mitt liv ...

Men jag är ärligt talat inte särskilt sugen på att sätta mig i "cytostolen" igen. Jag längtar inte efter kortisontabletterna och cellgiftsdroppet. Ändå finns ju risken att det är vad som väntar mig. Och det är ju inte bara en RISK utan också min CHANS till att få fler månader och mer tid att njuta av livet. Så visst inser jag att jag har tur som lever här i Sverige där vi kan få hjälp och visst är jag tacksam för den vård jag får!

Ändå skulle jag vilja skriva om historien om mitt liv en liten aning, om jag kunde. Det är liksom härligare med happy ending-stories.

Nå. Kanske är det alltid ett happy end när man till slut vandrar vidare. Det har vi ju ingen aning om förrän vi är där. Bättre kanske att fundera över och glädjas i nuet än att fantisera, oroa sig över och spekulera om slutet.

Just nu, när jag fått skriva av mig en stund, är jag ganska nöjd ändå. Oron försvinner. Jag släpper kontrollbehovet och vilar i tanken att allt blir som det blir och det blir säkert bra på sitt sätt. Och jag tänker att det är lång tid kvar att njuta av livet.

God natt önskar jag dig som läser.