Vad händer med kärleken när cancern slår till? Hur blir relationerna till kärasten, de närmaste, vännerna? Kan livet fortsätta som vanligt? Efter tre år med cancer kan jag säga att för min del har mycket förändrats. Jag är lyckligt lottad som lever med min fine man och som har min älskade familj, men ändå är allt förändrat. Känslan av mening, odelad hoppfullhet och framtidstro är inte längre hos mig. Mycket av nyfikenheten, leken och lusten har försvunnit. Det blir svårt att våga satsa på och att bygga relationer när rädslan spänner över allt jag gör och tänker. Och kanske känner mina närmaste likadant?

Hur ska man kunna ge, hänge sig, njuta och vara öppen när allt är så osäkert? Det är så lätt att istället bli hård och sluten och fly undan.

Och ändå! Det är nu livet pågår. Det är nu som jag kan se all kärlek och känna hur viktigt det är att leva i kärlek! Jag får kärleken men klarar inte alltid av att ta emot den. Som om jag tror att jag inte riktigt är värd den, nu när jag har min obotliga sjukdom.

Cancern bryter inte bara ner kroppen, utan även psyket.

Jag vill inte bli hård och sörjande. Jag vill leva i kärlek!