Sommarens varma dagar har varit fantastiska. Vi har levt vårt liv i trädgården och ätit alla måltider utomhus. Men nu får vi inte sitta ifred vid bordet längre. Vi måste sätta ut getingfällor. (Fast jag tycker synd om getingarna som drunknar i juicen.) Och vinden vänder och temperaturen sjunker.

Min ork har varit liten idag. Vi åkte in till stan och firade ett barnbarn som fyllt fem år och det var mysigt och fint. Vi satt ute i solen och fikade och pratade. Ändå kände jag att jag skulle velat vara mer aktiv och gladare, men jag orkade inte. Det är som det är. Ibland upp och ibland ner.

Hur man reagerar är ibland underligt. Jag kände mig så glad och fri först, när jag slapp cellgifterna, men nu, efter några dagar, har glädjen lagt sig. Jag ser mina vita fjunstrån som växer glest på huvudets sidor och i nacken och jag tänker på att tumörerna snart har fritt spelrum att växa vidare. Och på nya cellgiftskurer ... Det gör mig ledsen.

Nå, det måste ju få finnas deppdagar ibland. Allt är ju inte roligt. Och förmodligen är det min förkylning som tar ner mig. Jag hoppas på bättre mående snart. Om jag inte har feber imorgon, ska jag börja jobba på min andra vecka efter semestern, och jobbet brukar bidra till mitt goda humör.

Förra veckan gick bra och jag hoppas kunna fortsätta ett tag till. På jobbet har jag nu fått förstärkning med en till person som ska lära sig mitt jobb och det är bra. Då kan jag vara hemma från jobbet sen när jag behöver, utan dåligt samvete eller oro.

Men "sen", när blir det? Det är konstigt att veta att man är dödssjuk men att samtidigt inte veta hur lång tid som finns för liv och hur sjukdomsförloppet ska bli. Rör det sig om fem år eller fem månader eller går det ännu snabbare? Tankarna kring detta kommer upp titt som tätt.

Jag la mig redan klockan sju ikväll och har sovit hela kvällen. Nu är det midnatt och jag ska jag försöka somna om igen. God natt med er därute!

Imorgon är en annan dag.