Ibland har man inget val. Imorse var ett sådant tillfälle. Jag ska ta mediciner en timme innan cytostatikabehandlingen börjar och eftersom jag har en lång resväg till stan, inföll det klockslaget precis när jag klev av bussen vid Resecentrum/ Centralen i Uppsala. Jag hade preparerat mig med rätt grejer i packningen. Så klockan nio i morse kunde man se mig sitta på en parkbänk och hälla vatten och 16 betapredtabletter i en liten äggkopp. En äggkopp som också fåglarna var nyfikna på .... Sedan tog jag "hutten" och två andra tabletter som jag sköljde ner med vatten där på bänken, innan jag traskade vidare till sjukhuset.

Några timmar senare sitter jag nu i cytostatikastolen på min sjätte behandling och ser hur medicinerna droppar in i min kropp. Jag börjar känna den välbekanta yrseln med lite lätt illamående. Snart kommer synförändringarna och andra biverkningar. Om det droppar på i rätt hastighet kan jag gå ut i den vacka sommaren med min pump (med ännu mer cellgifter) vid halvett-tiden. Då blir jag hämtad tack och lov. Jag brukar inte vara så stark efter en dag "i stolen".

(Klicka på den lilla bilden så syns den tydligare.)

Om drygt två veckor, efter sjunde behandlingen, ska jag röntgas och sedan får vi veta om behandlingarna hjälper.