Alltmer tyder på att läkarna idag inte får behandla patienterna så som de egentligen vill. Sjukhusledningar och politiker styr verksamheterna på ett sätt som begränsar utövandet av vård. Det är pengar som styr, inte vårdbehov.

Om det stämmer är det ekonomiska avgöranden istället för medicinska avgöranden som ligger som grund för om jag som patient ska opereras eller inte.

Och det är ekonomiska strukturer som gör att vårdplatser stängs. Ska politikers och ledningars misskötsel av verksamhet få resultera i att dödssjuka inte får rätt vård och blivande föräldrar måste resa till sjukhus i andra kommuner och inte vet var de ska få plats att föda?

Idag i UNT, protesterar fd sjukhusdirektörer och fd landstingsdirektörer i en debattartikel mot dagens toppstyrda sjukvård. De avslutar sin artikel så här: "Att öka toppstyrningen i en kunskapsorienterad organisation som sjukvård, kanske i synnerhet vid ett universitetssjukhus, är att gå på fel väg. De professionella krafterna försvagas, entusiasmen upphör  och den stolthet över gjorda arbetsinsatser som är nödvändig för trivsel - och effektivitet - försvinner. Då är det viktigare att visa stor tillit till sina medarbetare." Läs: Toppstyrd sjukvård, av Gunnar Lundqvist, Per-Olof Osterman och Kurt Rönnblom.

Vart tog kuraget vägen, doktorer?

Att inte låta specialister operera, utan ge kirurger med begränsad kunskap ansvaret, är förödande. Resultatet för patienten blir självklart bättre när den som opererar är erfaren och kunnig. Läs Cancerfondens blogginlägg: Bättre resultat när kirurg med stor vana opererar.

Vad det gäller bojkotten mot UCC - Uppsala Cancer Clinic - har den som bekant konsekvenser som drabbar oss patienter. Nu får färre cancersjuka patienter den hjälp som ger förlängt liv. Varför? Hur känns det för läkarna att inte kunna remittera till den som kan rädda liv?

Flera insändare i UNT handlar om detta. Läs Christina Petterssons Skandalen är ett faktum! Och i dagens UNT kommer onkologen Inger Andréassons insändare: Sätt patienten först!, där hon frågar vad doktorerna är rädda för.

Inger Andreasson undrar vart doktorernas kurage tagit vägen. "Hur klarar ni att sitta framför en svårt sjuk patient och veta att det finns hjälp, men vi har fått order både muntligt och skriftligt att inte skicka patienter till UCC?"

Hon avslutar sin insändare så här: "Vad är vi doktorer rädda för? Nej, det är dags att doktorerna tar makten över hur patienterna ska behandlas och inte låta sjukhusledningen styra behandlingsval!"

Och jag fyller i:

Vi patienter vill ju känna oss trygga med att vi verkligen får den bästa vården.

Får vi det?

Vad säger ni doktorer?