tursomentokig

Alla inlägg under april 2014

Av Helena Lundbäck - 22 april 2014 21:30

 

Våren är här. Jag njuter så av solen, värmen, barrdoften i skogen, vitsipporna, fågelkvittret, fjärilarna, tusenskönorna, pyttesmå gullvivor och i eftermiddag när jag promenerade i skogen med min hund, såg jag de första kabbelekorna ...


Men det är också som om både vemod och lycka blandas. Tankarna snurrar kring allt fint som är just nu och har varit, alla fina år, allt jag varit med om. Och så dyker aningar fram om att jag kommer att bli sjukare och känslor av sorg över livets förgänglighet kommer över mig.


        

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)


Imorse lämnade jag blodprover på sjukhuset. Jag hade tänkt att det skulle gå ganska fort så att jag bara blev lite sen till jobbet, men jag fick sitta i väntrummet på Akademiska och köa länge, länge, eftersom vi var närmare 40 personer som tänkt oss att komma in på provtagningen vid åttatiden. När jag till sist var klar köpte jag mig en kopp kaffe och en smörgås och gick sedan en promenad genom ett soligt och morgonkyligt Uppsala till jobbet.


Och imorgon bitti blir jag sen till jobbet igen, då jag ska träffa en läkare på Onkologen. Det kommer nog att vara så en tid framöver, att jag får dela tiden mellan sjukhuset och jobbet. Jag har berättat det för alla mina arbetskamrater och chefer, så de är införstådda. 


Nu undrar jag så om det finns någon behandling som hjälper mig. Att cancern inte går att bota är jag införstådd med, men om det finns cytostatika som krymper eller stoppar tillväxten på just min cancer är den stora frågan.


Oron tär på mig en del, men jag tänker att det blir bra att få prata med en läkare om det. Jag har skrivit upp många punkter som jag vill prata med henne om.


På eftermiddagen när jag kom hem kom ett blomsterbud med en vacker bukett till mig.


Tack kära vännen Carina för den härliga solskensbuketten!


Det är dags att gå och lägga sig nu och försöka sova gott, så jag är utvilad och klartänkt imorgon när jag ska träffa läkaren. (Min man följer med mig och lyssnar också han, så att vi inte missar någon viktig information.)


Av Helena Lundbäck - 19 april 2014 22:41

"Om du äter frukt och bär, slipper du cancer". Eller: "Nej frukt är bara omvandlat socker som orsakar cancer."

"Ett glas rödvin om dagen är bra för hälsan". Eller: "Alkohol ökar risken för cancer."

"Solande är farligt och ger cancer" Eller: "Men de som solar lever längre, lite sol varje dag för att få D-vitamin skyddar ..."

Ständigt läser och hör vi om nya "fakta" som förespeglar att vi själva skulle kunna bestämma om vi ska få cancer eller inte få cancer. Men vad är egentligen sant? Hur ska vi förstå alla dessa råd och tolkningar av undersökningar som motsäger varandra ...

Jag tror att det inte alltid går att styra om du ska få cancer eller inte. En del kan träna, äta nyttigt och ändå få cancer. Andra kan röka och dricka alkohol och ändå inte få cancer. Det verkar alltså bero på vilka arvsanlag man har i botten och säkert mängder med andra faktorer också! Kanske till och med "slumpen" spelar in?

För den som har cancer och försökt leva sunt, är det jobbigt när somliga påstår att sjukdomen beror på livsstilen. Det skulle ju innebära att man "får skylla sig själv" som fattat fel och ätit fel och druckit fel och tränat fel och levt fel ... Det blir ju absurt!

Lika konstigt kan det kännas när man får höra att det beror på hur stark man är, hur mycket man kämpar, hur pass positiv livssyn man har, om man ska klara sig med livet i behåll när man väl drabbats av sjukdomen.

Jag försöker behålla min positiva livssyn. Jag vill leva så länge jag kan, men hoppas på lindring när jag blir för sjuk och eländig. Jag vill njuta så länge jag kan, men jag vill inte höra den dag cancern vunnit över mig helt, att jag skulle ha gjort på något annat sätt för att få vara frisk längre. Tro mig, den som får cancer vill helst av allt få vara frisk och slippa ha dödsdomen hängande över sig. Det är bara det att när cancern inte längre går att bota, är det svårt att finna kraft i käcka tidningstips som "så lever du längre", "ät dig frisk" och "träna dig till hälsa".

Man gör så gott man kan och måste försöka leva med cancern. Så länge det nu går.

Av Helena Lundbäck - 18 april 2014 23:18

Att få vara tillsammans med familj och fina vänner i sommarhuset är medicin för själen! Under dagarna här glömmer jag långa stunder bort min sjukdom och min oro för hur allt ska bli. Här är det liv och lust och det är jag så glad för!

Jag njuter av våren och av att se barnbarnens lekar och höra deras resonemang och av att umgås med dem och med de unga vuxna och de äldre. Mycket värme, klokskap och kärlek finns i detta gäng som sträcker sig över flera generationer. Här på vårt öländska sommarställe äter vi gott, startar projekt, jobbar, pratar och skrattar. Och Valle (hunden) är med, lika lycklig som jag att få tillfälle att träffa alla.

Idag har jag promenerat bort till en keramiker och handlat fina saker, medan några i gänget tvättat husfasaden, som ska målas om, andra lagt färdigt ett stengolv vid en uteplats, några åkt och handlat och sedan lagat mat och andra rensat land och klippt ner lavendelhäckar. Barnen är med i jobbet och i leken. Det finns alltid plats att göra något för den som vill eller vila för den som behöver det. (Just denna påsk är flera förkylda och då kan det vara extra skönt att sova middag och det får man så gärna.)

Friheten att få göra det man vill samtidigt som sällskapet i sig uppmuntrar till gemenskap och deltagande har alltid fungerat så bra, under alla år vi haft detta ställe tillsammans. Alla trivs. Alla behövs och syns, samtidigt som ingen tvingas. Det är ett underbart sätt att umgås på.

När kvällen kommer lägger jag mig stärkt och nöjd. Jag har det verkligen så bra!

Imorgon är det påskafton och då utökar vi dagens skara på nitton personer med ytterligare tre gäster.
Glad påsk till er alla som läser här!

Av Helena Lundbäck - 13 april 2014 22:15

 

Det är svårt att befinna sig i den här fasen. Vi är liksom nybörjare på det här området. Jag har svårt att veta vad jag ska säga, i vilken ordning och när jag ska förbereda mig för allt som ändå ska göras och hur jag ska bemöta alla nära och kära på bästa sätt. Och lika svårt är det för dem. Det enda vi vet är att jag inte blir frisk, att jag kommer att dö.
Idag var en av mina döttrar på besök och vi började prata lite om hur det kan tänkas bli. Det är svårt. Jag skojade om att "det är första gången för mig". Så är det ju också. Jag är liksom oförberedd på att lämna min familj. Jag vet inte hur man gör och hur det blir.


I förra inlägget skrev jag att jag ville leva på och inte börja sörja redan nu. Det är en önskan, men samtidigt fungerar det inte så fullt ut. Jag pendlar mellan oro och lugn, glädje och sorg. Precis som mina vänner och mina nära i min omgivning.


Det ska nog gå bra det här också. Vi försöker klara av detta med. Livet pågår just nu. Ett tag till ...

Av Helena Lundbäck - 10 april 2014 20:47

 

Det är så många, så många som blir ledsna, rädda, oroliga och chockade när man blir sjuk i cancer. Och särskilt när cancern inte längre går att bota. Jag tror att det är bland det värsta vi kan tänka oss. Att behöva avsluta sitt liv i cancer. Och att förlora våra vänner, våra kära, våra barn, våra föräldrar, våra syskon ....


Det jag fått veta nu är att min cancer inte längre går att operera. Och det skrämmer många runt mig. Även jag pendlar mellan oro och lugn. Men jag lever ju fortfarande! Även om jag inte vet hur länge jag får leva eller hur det kommer att bli framöver. Jag vet inte och kan inte svara på hur jag ska må när jag behandlas med cellgifter. Går det att krympa tumörerna? Går det att stanna upp förloppet? Kommer jag att få några eller många månader? Ett eller flera år?


Förmodligen går det inte att svara på i förväg. Jag måste lita på att jag får den bästa vården och att alla gör vad de kan för att hjälpa mig. Mer vet jag inte. Jag får bara möta det som blir.


Det jag vill är att försöka behålla det friska i mig så länge det bara går! Jag vill inte sjunka ner i sorg och depression och ta ut allt elände i förtid. Jag vill träffa mina barnbarn och spela kort med dem och läsa för dem och grädda pannkakor till dem. Jag vill skratta med mina barn och mina vänner. Jag vill njuta av våren och se hur livet spirar och spritter och sprakar. Jag hoppas att jag orkar med att verkligen leva och uppleva hela vägen fram.


Idag har jag pratat med en sköterska på Onkologen på Akademiska sjukhuset, och vi bestämde att jag får vänta med den första cellgiftsbehandlingen till efter påsk. Det är jätteskönt! På så vis får jag påsklov med en stor del av familjen och våra "sambor" på Öland i sommarhuset. Det tror jag blir bra för oss alla.


Jag vill inte att jag och alla omkring mig ramlar ner i sorg-hålet nu.

Det är inte dags för det ännu!  

 

Vårkramar till er alla!   

Av Helena Lundbäck - 8 april 2014 22:58

Vi var hos läkaren idag. Och fick beskedet - det värsta. Cancern har tagit över och den går inte att operera bort denna gång. (Det blev visst "tredje gången gillt" för sjukdomen.)

Två gånger tidigare har sjukvården räddat mig med operationer - först en gång 2011, när jag opererades för tarmcancer och sedan 2012 när jag opererades för metastaser i bukhinnan. Men nu går det inte längre att operera bort de nya metastaserna som tillkommit. Cancern har vuxit till sig för utspritt och sitter för illa till i min bröstkorg. Nu ska jag remitteras till onkologen istället.

Det börjar en ny fas i sjukdomsförloppet. Jag måste acceptera hur det blivit och hitta nya mål och ny glädje mitt i eländet.

Hoppet att bli frisk får ändras till hopp om att kunna må så bra som möjligt under den tid jag har. Leva och ta vara på det som är bra!

Och jag är oändligt tacksam för allt jag fått - ett fint liv, en underbar och älskande familj, fantastiska och kära vänner, ett roligt jobb på en arbetsplats där jag trivs så bra, otroligt mycket stöd och värme från alla möjliga håll och fin vård där jag redan tidigare blivit räddad och fått extra tid att leva på ... Tack! Ja, jag är lyckligt lottad.

Nu ska jag möta det svåra - sjukdom och slutet. Men jag hoppas kunna fortsätta att njuta av allt jag har i livet så länge det pågår.

En dag i sänder! Jag försöker behålla lugnet och tilliten till att jag får all den hjälp och den stöttning jag behöver på vägen. Jag har tur som har en blogg att skriva av mig på, ett jobb, ett hem, ett tak, en säng, en familj, vänner och kärlek. Jag har också tur att jag lever i ett land där de flesta får god omvårdnad. Det är jag så tacksam för. Nu intalar jag mig att allt är bra och allt ska gå bra. Jag tar min medicin och hoppas på att få sova gott så att jag kan orka med en ny dag imorgon. God natt! Vi hörs snart igen.

Av Helena Lundbäck - 6 april 2014 12:00

    

Jag känner mig så glad att jag har orkat med så mycket socialt liv den senaste tiden. Det har blivit så att vi åker ofta iväg på helgerna för att träffa familjen som är utspridd. Till Sundsvall och mina föräldrar, till Kalmar och Öland för att träffa min mans familj, till Småland för att hälsa på en av mina döttrar och hennes familj, till Malmö för att träffa min mans tvillingbror och hans familj. Och så far vi runt om i Uppsala- och Stockholmstrakten för att hälsa på resten av familjen och vänner. Eller så kommer de till oss på helgerna. Det är sällan som vi har en helg hemma i lugn och ro.

       

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Den här helgen ägnar vi åt trädgården då vädret har varit alldeles lagom för att klippa ner doftande kryddväxter och rensa bort döda stjälkar och gamla torra blomstänglar. Fram tittar växternas nya små blad och knoppar. Och lökväxterna börjar sin vårblomning. Det är vår! Livet fortsätter och jag är glad att jag orkar "jobba" lite i trädgården och njuta av solen och livet.

Och så har vi besök av min bonusdotter med pojkvän. Så mysigt! Jag har mått bra och värken i bröstet och bröstryggen har gått att parera. Imorgon börjar arbetsveckan och jag väntar på tisdagen, då jag ska på läkarbesök och hoppas på att få besked om hur min vårdplanering ser ut.

Av Helena Lundbäck - 3 april 2014 13:11

Jag har börjat ljuga. Eller i varje fall att låtsas. Jag låtsas som om allt är bra. När någon frågar om jag mår bra säger jag jaa, det är bra ...

För det är svårt att berätta. Jag känner mig tjatig när jag kommer med min cancer för tredje gången. (Hur mycket ska folk behöva höra? Hur mycket plats ska jag ta? Det finns ju annat här i världen än mitt hälsotillstånd.)

Eftersom min historia, om hur jag inte fick remiss till UCC sommaren/ hösten 2012, utan måste bekosta den på annan väg blev så medialt uppmärksammad, blev jag som person också lite "halvoffentlig". Alla snälla människor brydde sig om och ville veta hur det gick för mig. Hur har det gått för din mamma, frågar de mina barn? Vad kul att du är frisk säger de till mig.

När insamlingen för min skull täckte en stor del av kostnaderna för operationen på UCC var ju också så många delaktiga. Så visst blir jag glad att så många bryr sig om och visst är det alldeles underbart att Haile Mahteme och hans kollegor på UCC gjorde ett så fint jobb! Jag blev helt cancerfri och kunde börja jobba och leva som vanligt igen. Tack!!!! Det har varit en fantastisk tid. Jag är så glad för den.

Men cancern ger sig inte. Den gör som den vill. Nu har det gått 1 och 1/2 år och den dyker upp på nytt. Och vad händer nu? Eftersom jag inte vet själv ännu, vet jag inte vad jag ska säga när människor frågar. Jag har börjat berätta lite (bland annat här på bloggen), men jag kan inte prata obehindrat om det.

Sanningen är att trots min styrka och mitt hopp om att allt ska gå bra, är jag samtidigt rädd. Rädd för att det väntar en väldigt sjuk tid nu. Jag gillar inte att vara klen och ha ont ...

Förra natten sov jag dåligt. Vaknade mitt i natten och hade svårt att sova. Det gör ont att ligga, ont att andas och jag hittar ingen bra ställning. Det värker både i skuldran, i armen, i sidan och i bröstet. Det hugger till när jag vänder mig. Jag tar värktabletter och bullar upp med kuddar. Det här gör mig så ledsen. Det känns som om min lunga är angripen och jag får svårt med luften. Hur ska det bli nu?

På jobbet idag ringde jag ett nummer som jag fått till kontaktsjuksköterskan på kirurgen. Så skönt att ha fått en sådan! Hon lovade att hjälpa mig med recept på fler värktabletter så att jag ska kunna sova. Och så försöker hon hitta en läkartid så tidigt det går efter tisdagskonferensen i nästa vecka. Å vad det känns bra att veta att de hjälper mig!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22 23 24 25 26
27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards