Igår kväll duschade jag med Descutan och samma procedur upprepades imorse innan jag åkte hemifrån strax före klockan tio. Redo för operation. Det var sommarvarmt och soligt i Uppsala när jag klev av tåget och promenerade till sjukhuset. Jag hann ta en kopp kaffe i cafeterian innan jag traskade in på Accessavdelningen klockan tolv på Akademiska sjukhuset för att få min nya venport.

Jag har tidigare berättat att det var obehagligt att ta bort den förra venporten, eftersom den vuxit fast så illa och måste bändas loss. Den gången spratt det till i hela kroppen och jag kunde inte hjälpa att jag grät. Jag tror att venporten skadat en nerv. Den nerven har nämligen spökat och gjort att jag haft ont i axeln ända sedan den första venporten sattes in.

Nu skulle jag alltså sätta in en ny venport, så att man kan börja ge mig cytostatika igen, och det var ännu värre. Samma nerv bråkade så att jag spratt till i benet så fort de började lägga bedövning och sedan operera. Det blev allt värre när bedövningen inte hade tagit som den skulle och denna gång grät jag ännu mer. Aj!!!! Efter många påfyllningsdoser av lugnande och mer lokalbedövning, kunde den komma på plats.

Operationen drog ut på tiden och jag kom sent till Onkologiska dagvårdsavdelningen där en forskningssjuksköterska skulle ta blodprover och EKG innan behandlingen med Avastin och cytostatika tog vid. Allt gick bra. De tog väl hand om mig och jag fick mängder med information om alla eventuella biverkningar och vad jag ska vara observant på. Inte förrän klockan 18.30 kunde Peter hämta mig och köra hem oss.

(Klicka på bilderna så blir de tydligare!)

Nu har jag ett mastodontapotek av mediciner och sprutor hemma och jag har försökt att reda ut hur och när allt ska passas in på dygnets timmar. Det är nästan som ett jobb i sig att hålla reda på klockslag och doser. Vi får se om det går att passa in med det andra jobbet jag har. ;-) Imorgon ska jag i alla fall hålla mig hemma och invänta om diarréer och kräkningar sätter fart eller inte. Tänker att det är bäst att se hur kropppen reagerar innanjag ger mig iväg till jobbet. (Inte så kul om man blir dålig på tåget heller för den delen.)

Men allt är inte elände

Måste också berätta att några av våra barnbarn fick mig att skratta gott häromsistens. När min man Peter fyllde år i förra veckan, ringde en 8-åring och hennes 4-årige bror och grattade sin morfar. 4-åringen pratade med gott humör med morfar Peter och frågade vad han fått för paket. Sen undrade han om han kunde prata med mormor och sa: "Lever hon?", mitt i en mening.   

Och i helgen träffade vi två av våra andra barnbarn. Deras föräldrar hade sagt att de skulle åka och hälsa på farfar och farmor. Då hade femåringen frågat: "Har farmor dött?"   

Men farmor har inte dött än. Och än lever mormor minsann.   

(Än är det krut i gumman .... även om hon är lite hängig ikväll.)

God natt!

UCC stänger. De har inte längre patienter på grund av att sjukhusen inte längre remitterar dit. 

Det är sorgligt. Jag önskar att UCC fått fortsätta sin verksamhet och att alla sjukhus samarbetade. Så att alla bukhinnecancersjuka fick samma chans till den bästa vården!

Uppsala Cancer Clinic var en så fungerande och fin klinik fylld av hängivna och skickliga människor. 

Tack UCC för allt gott ni gjort. Ett fantastiskt arbete som vi patienter tackar er oändligt mycket för!

Läs i dagens UNT: Patientbrist tvingar UCC att stänga.