Våren är här. Jag njuter så av solen, värmen, barrdoften i skogen, vitsipporna, fågelkvittret, fjärilarna, tusenskönorna, pyttesmå gullvivor och i eftermiddag när jag promenerade i skogen med min hund, såg jag de första kabbelekorna ...

Men det är också som om både vemod och lycka blandas. Tankarna snurrar kring allt fint som är just nu och har varit, alla fina år, allt jag varit med om. Och så dyker aningar fram om att jag kommer att bli sjukare och känslor av sorg över livets förgänglighet kommer över mig.

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Imorse lämnade jag blodprover på sjukhuset. Jag hade tänkt att det skulle gå ganska fort så att jag bara blev lite sen till jobbet, men jag fick sitta i väntrummet på Akademiska och köa länge, länge, eftersom vi var närmare 40 personer som tänkt oss att komma in på provtagningen vid åttatiden. När jag till sist var klar köpte jag mig en kopp kaffe och en smörgås och gick sedan en promenad genom ett soligt och morgonkyligt Uppsala till jobbet.

Och imorgon bitti blir jag sen till jobbet igen, då jag ska träffa en läkare på Onkologen. Det kommer nog att vara så en tid framöver, att jag får dela tiden mellan sjukhuset och jobbet. Jag har berättat det för alla mina arbetskamrater och chefer, så de är införstådda. 

Nu undrar jag så om det finns någon behandling som hjälper mig. Att cancern inte går att bota är jag införstådd med, men om det finns cytostatika som krymper eller stoppar tillväxten på just min cancer är den stora frågan.

Oron tär på mig en del, men jag tänker att det blir bra att få prata med en läkare om det. Jag har skrivit upp många punkter som jag vill prata med henne om.

På eftermiddagen när jag kom hem kom ett blomsterbud med en vacker bukett till mig.

Tack kära vännen Carina för den härliga solskensbuketten!

Det är dags att gå och lägga sig nu och försöka sova gott, så jag är utvilad och klartänkt imorgon när jag ska träffa läkaren. (Min man följer med mig och lyssnar också han, så att vi inte missar någon viktig information.)