Det är svårt att befinna sig i den här fasen. Vi är liksom nybörjare på det här området. Jag har svårt att veta vad jag ska säga, i vilken ordning och när jag ska förbereda mig för allt som ändå ska göras och hur jag ska bemöta alla nära och kära på bästa sätt. Och lika svårt är det för dem. Det enda vi vet är att jag inte blir frisk, att jag kommer att dö.
Idag var en av mina döttrar på besök och vi började prata lite om hur det kan tänkas bli. Det är svårt. Jag skojade om att "det är första gången för mig". Så är det ju också. Jag är liksom oförberedd på att lämna min familj. Jag vet inte hur man gör och hur det blir.

I förra inlägget skrev jag att jag ville leva på och inte börja sörja redan nu. Det är en önskan, men samtidigt fungerar det inte så fullt ut. Jag pendlar mellan oro och lugn, glädje och sorg. Precis som mina vänner och mina nära i min omgivning.

Det ska nog gå bra det här också. Vi försöker klara av detta med. Livet pågår just nu. Ett tag till ...