Det är så många, så många som blir ledsna, rädda, oroliga och chockade när man blir sjuk i cancer. Och särskilt när cancern inte längre går att bota. Jag tror att det är bland det värsta vi kan tänka oss. Att behöva avsluta sitt liv i cancer. Och att förlora våra vänner, våra kära, våra barn, våra föräldrar, våra syskon ....

Det jag fått veta nu är att min cancer inte längre går att operera. Och det skrämmer många runt mig. Även jag pendlar mellan oro och lugn. Men jag lever ju fortfarande! Även om jag inte vet hur länge jag får leva eller hur det kommer att bli framöver. Jag vet inte och kan inte svara på hur jag ska må när jag behandlas med cellgifter. Går det att krympa tumörerna? Går det att stanna upp förloppet? Kommer jag att få några eller många månader? Ett eller flera år?

Förmodligen går det inte att svara på i förväg. Jag måste lita på att jag får den bästa vården och att alla gör vad de kan för att hjälpa mig. Mer vet jag inte. Jag får bara möta det som blir.

Det jag vill är att försöka behålla det friska i mig så länge det bara går! Jag vill inte sjunka ner i sorg och depression och ta ut allt elände i förtid. Jag vill träffa mina barnbarn och spela kort med dem och läsa för dem och grädda pannkakor till dem. Jag vill skratta med mina barn och mina vänner. Jag vill njuta av våren och se hur livet spirar och spritter och sprakar. Jag hoppas att jag orkar med att verkligen leva och uppleva hela vägen fram.

Idag har jag pratat med en sköterska på Onkologen på Akademiska sjukhuset, och vi bestämde att jag får vänta med den första cellgiftsbehandlingen till efter påsk. Det är jätteskönt! På så vis får jag påsklov med en stor del av familjen och våra "sambor" på Öland i sommarhuset. Det tror jag blir bra för oss alla.

Jag vill inte att jag och alla omkring mig ramlar ner i sorg-hålet nu.

Det är inte dags för det ännu!  

Vårkramar till er alla!