Jag läser lite på webben innan jag somnar och hittar följande:

Sammanfattning från produktionsstyrelsens möte den 24/9, på Uppsala läns landstings webbplats och Uppsnabbat. 

http://www.lul.se/sv/Landsting--politik/Uppsnabbat/
Där står som en punkt:

"Redovisning av HIPEC-behandling vid Akademiska
Akademiska sjukhuset ska ta fram en redovisning om hur man behandlar patienter med spridd bukhinnecancer med varma cellgifter, så kallad HIPEC-behandling. Det beslutade produktionsstyrelsen. Redovisningen ska innehålla en allmän beskrivning av verksamheten och aktuell statistik."

Mycket bra. Då får vi kanske veta hur många operationer de gör och hur det gått för patienterna.

Vidare läser jag i sammanfattningen från landstingsfullmäktige den 25/9 att frågor ställts och fått svar enligt nedan:

"I vilken politisk styrelse har Alliansen beslutat om remittering till UCC?
Om inget beslut har fattats, varför vill ni inte genomföra vad ni utlovat invånarna?

Svar:
I frågan om remittering av patienter som i Uppsala län drabbats av behandlingsbar bukhinnecancer är det möjligt för Akademiska sjukhuset att remittera patienter av synnerliga skäl till UCC. Vi har säkerställt med landstingets chefsjurist att direktupphandlingar är möjliga i situationer där synnerlig brådska uppkommit eller i situationer där unik kunskap eller kvalitet föreligger. Däremot är det självklart inte vi politiker som gör den medicinska bedömningen i enskilda fall. Det är en fråga för professionen.

Alliansen har inte tagit ett politiskt beslut om remittering till UCC. Däremot har vi pekat på möjligheten för Akademiska sjukhuset att även utan ett avtal kunna remittera patienter i de fall synnerliga skäl föreligger. För att med Edstavs egna ord "genomföra vad (vi) lovat invånarna" krävs dock ett avtal: politiker kan inte och ska inte avgöra vilken behandling medicinsk expertis väljer för enskilda patienter.

Den utredning som gjordes förordade ett formaliserat samarbete mellan UCC och Akademiska sjukhuset för att "ta tillvara på den unika samlade kompetensen" och "stärka basen för patientsäkerheten". Detta är tungt vägande argument, och det är därför självklart att ett sådant samarbete snarast kommer till stånd, ett som skulle bli det första i sitt slag i Sverige."

Vad ska man tro? Blir det nåt samarbete?

Allt går att följa på landstingets webb
http://www.lul.se
(Man får klicka sig vidare till uppsnabbat under Landsting & politik)

I UNT idag försöker man återigen redogöra för läget - att Uppsala läns landsting inte remitterar till UCC och att patienterna inte får den vård de behöver och vill ha. Artikeln heter Ordkriget fortsätter kring vården på UCC.

Ja snart har jag inga ord kvar att kommentera den här cirkusen! Jag har nästan gett upp. Politiker som inte vet vad de ska tro och göra och om de agerat, försvinner de sedan. Vad kan det bero på? Och sjukhusledning som kör över allt och alla. För att vara duktiga på att spara pengar? Eller för att de bara vill utöva sin makt och "ha rätt"? Eller för att de gett sig den på att trakassera UCC?

Hur vore det om politiker och sjukhusledning brydde sig om att vara bäst på att tillgodose patienternas behóv? Genom att ge dem den bästa vården!

Jag är nyopererad. En liten, liten operation. Men jag känner mig risig. Ledsen och svag. Jag skulle väl vara glad och fira, för nu är "venporten" bortopererad. Den jag hade för att ta emot cytostatika och annat som de stack i mig för att ge. Förra året ... Nu behövs den inte längre.

Under operationen var jag vaken. Låg med huvudet bakom ett skynke. Kände mig utsatt. Jag gillar inte att bli skuren i. Tror att min kropp minns ... Och obehaget växte när läkaren fick slita och bända för att få loss venporten, som hade vuxit fast och inte ville lämna mig.

Rätt vad det var ryckte det till i min kropp. Jag tror att det var någon nerv som utlöste en reaktion så jag spratt till med armar och ben och tårarna steg i ögonen. Men nu är jag ihopsydd och om tio dagar ska såret vara läkt.

Jag sitter i en av sjukhusets cafeterior och väntar på att bli hämtad av min man. Får inte köra själv med bedövningsmedel i kroppen och orkar inte gå till tåget. Det är samma cafeteria som jag satt i förra sommaren, då Haile Mahteme ringde och tröstade mig och gav mig hopp när han sa att han skulle försöka hjälpa mig, även om det såg mörkt ut ...

Han har hjälpt mig! Mer än jag kunde hoppas på och nu är det ljust. Jag har ingen anledning att sörja. Allt är bra. Ja, jag har haft tur! Det är kanske det jag återigen förstår.