Det är sen eftermiddag och jag sitter med en kopp kaffe i vilstolen hemma på baksidan. Jag är så in i märgen trött. Det tar på krafterna att jobba och att leva, fastän det ju är det jag vill - kunna leva ett vanligt liv. Min hund ligger vid mina fötter och njuter av sensommarvärmen.

Ettårskontrollen är gjord. Idag besökte jag kirurgkliniken på Akkis och läkaren sa att röntgen och blodproverna visade inga förändringar sedan sist. Jag får vara cancerfri ett tag till. Friskförklarad blir jag däremot inte. Det måste gå minst tre år (kanske fem?) innan dess.

Men det räcker bra att få veta att det är bra nu! Cancern syns inte. Så skönt!

Jag frågade läkaren vad man ska göra åt tröttheten och han svarade "Du får anpassa livet efter tröttheten". När jag hörde det, tänkte jag att det är nog klokt. Det finns ingen anledning att försöka kämpa sig till mer ork (det går för övrigt inte heller), utan ta några djupa andetag och återigen a c c e p t e r a. Det till synes enkla men i verkligheten så svåra.