Kaffeångor från rosteriet. Maskinbuller och skränande måsar, luften frisk och morgonsval och solen i ansiktet, när jag går perrongen fram i riktning mot jobbet. Just i detta ögonblick brukar lyckokänslan infinna sig. Nu är jag alldeles för trött. Trött ända in i själen, som om all kraft verkligen hade runnit ur mig och tiden inte längre fanns.

Märkligt vindstilla. Spänt i vadmusklerna efter springturen uppför trapporna. Solen i ryggen och kroppen minns barrdoft, trots att underlaget är den hårda perrongen. Jag är nöjd med arbetsdagen, men glad att få åka hem. Det är tid för vila. Jag behöver ta igen mig och hitta tillbaka till balansen.

Igår ringde jag till Akademiska sjukhuset för att höra var svaren på blodproven som togs i början på månaden, tagit vägen. Sköterskan var förvånad att jag ännu inte fått svar ... Jag är luttrad. Hur som helst var alla tumörmarkörer inom normalvärdena, sa hon.

Jag kan andas ut. Än så länge håller kroppen uppe sitt motstånd mot cancern. Nästa provtagning och röntgen är planerad till slutet av sommaren.