Helgen blev solig och det var skönt att vi äntligen kunde åka och hälsa på mina föräldrar. Vi har verkligen inte all tid i världen längre och det känns bra när våra möten blir fina.

Jag tänker ofta på hur livet skulle se ut om allt var i balans. Om jag kunde vara såväl ensam som social i lagoma doser. Om jag kunde tillföra lekfullhet till allvaret, glädje till sorgen och lugn till oron. Om jag kunde låta allt bli som det blir ... och samtidigt leva nöjd mitt i det hela.

Ja kanske är det just det sista, låta det bli som det blir, acceptera att allt inte ska vara i balans, utan att det får tippa över och gunga till utan att det betyder katastrof eller fara, kanske är det den tanken som skapar ett slags inre balans.

Min mamma säger som Gösta Ågren (och Jan Erik Vold): "Oroa dig inte. Det ordnar sig aldrig!" Det kan ju också vara ett slags tröst. Och faktiskt är det det. Särskilt när ens mamma säger det.