Några tankar på fredagskvällen ...

Jag vet inte hur min fantastiske livräddare och underbare doktor, docent Haile Mahteme, själv resonerar kring hur ett samarbete skulle se ut så att han blev nöjd, men jag vet att han är genuint engagerad i sitt arbete att hjälpa människor som drabbats av den hemska bukhinnecancern. Och jag vet att han blir upprörd när sjuka inte får hjälp. Och att han faktiskt kan rädda livet på många genom sina otroligt avancerade operationer. Och att han är en riktigt fin människa och doktor, värd all uppskattning.

Men det sticker tydligen i ögonen på några få att han är så skicklig och kanske är det därför de vägrar remittera? Jag ser med fasa att det börjar sprida sig, detta remisstopp till Uppsala Cancer Clinic, där Haile Mahteme arbetar tillsammans med sina dryga trettiotalet fina medarbetare. På UCC där de tar hand om patienterna på ett alldeles utsökt sätt - jag vet det, eftersom jag själv varit patient där.

Många landsting förstår hur stort det är för oss sjuka att bli hjälpta och de remitterar självklart till Uppsala Cancer Clinic. Men varför vill då inte alla landsting skicka sjuka människor till den förstklassiga vården på UCC? Jag kan i och för sig förstå att sjukhusledningar och politiker vill ha sådan ypperlig kompetens på fler ställen, för att på sikt kunna erbjuda lika fin vård för alla behövande patienter. Men det är något som eventuellt kan bli sanning i framtiden. Än så länge är det på UCC som det absolut största antalet patienter blir hjälpta. Kompetensen finns inte på andra ställen. Det krävs lång erfarenhet, begåvning och fallenhet för att komma upp i samma nivå.

Det förskräckliga är att patienter offras under tiden man försöker bygga upp fler ställen för bukhinnecanceroperationer. Somliga blir bortprioriterade i och med det oförkklarliga remissvägrandet. Alla blir inte hjälpta, trots att det finns en så skicklig specialist som står tjänstvillig att operera.

UCC har hela tiden önskat samarbeta med alla sjukhus, för att kunna rädda så många patienter som möjligt. Men jag vet inte exakt hur de vill ha samarbetet. Jag skulle vilja att Haile Mahteme fick den uppskattning han är värd! Han är skicklig, stark och uthållig. Men hur länge ska han orka arbeta i motvind?

Min önskan:

Tänk om Haile Mahteme fick operera och rädda liv under lugnare omständigheter, medan andra fick gå i lära hos honom. Och på sikt skulle kunskapsspridningen komma alla till gagn.

Å vad jag önskar att denna förfärliga historia får sluta lyckligt.

Kloka och modiga läkare står upp för drabbade patienter. De låter inte prestigen gå före läkaretiken. De ger sina patienter den bästa vården. Docent och överläkare Anders Holtz skriver en mycket välformulerad debattartikel i UNT idag: Akademiska åsidosätter läkaretiken. Det finns mycket i artikeln att peka på och mycket att hålla med om! Läs den!

Jag tänker att om/när man får bukhinnecancer själv, då är det självklart att man vill bli opererad av den kirurg som kan sin sak och kan ge en chans till fortsatt liv. Vem skulle inte vilja det? 

Och när till och med en drabbad läkare på Akademiska sjukhuset väljer Haile Mahteme På Uppsala Cancer Clinic före Akkis egna kirurger, då säger det allt! Mahteme, med sina snart 800 utförda bukhinnecanceroperationer, är helt enkelt den ende som kan sin sak fullt ut. 

Att läkarna Anders Holz och Lars Påhlman på varsina håll dessutom båda går ut offentligt och debatterar för att Uppsala läns (och hela landets) bukhinnepatienter behöver och har rätt till att få den bästa vården, d v s operation hos Uppsala Cancer Clinic, borde väl politiker och sjukhusledning ta till sig! Och båda läkarna menar att det gått för långt, när man inte remitterar till Mahteme. Att gränsen är överträdd. 

"Vi har passerat gränsen för läkarnas hederskodex och det är ett brott mot Helsingforsdeklarationen", säger Lars Påhlman. (Länk till artikel om Lars Påhlman igen.)

Och Anders Holtz: "Sjukhusledningen vid UAS – och landstingets politiker – lever i dag inte upp till god läkaretik. Jag föreslår att sjukhusledningen genast avslutar sin maktdemonstration mot UCC och låter kliniken ta hand om ­såväl C-läns patienter som patienter från övriga landsting med omedelbar verkan, i avvaktan på att en långsiktig lösning kan nås." 

Jag kan inte låta bli att reflektera vidare: De som sitter och bestämmer, hur tänker de? Tänker de att de själva aldrig kan bli sjuka och därför inte bryr sig? Skulle de om de mot all förmodan ändå fick bukhinnecancer, känna sig trygga med att en kirurg som just börjat operera fick träna på dem? ...

... Eller skulle de också vilja opereras av Haile Mahteme om de hamnade i samma situation?

Jag önskar att empati och etik var ledord för sjukvården. Inte ekonomi och prestige.

En lång dag med mycket att göra har det varit för mig idag. Jag känner att jag har nära till att bli stressad. Men det är mycket som är bra också.

Nu sitter jag skönt och vilar mig i vår alldeles nya soffa som levererades igår. Vilket lyft det blev i vardagsrummet. Riktigt roligt!

Och riktigt glad blev jag när jag hämtade posten på eftermiddagen. Att få hjärtepost från fina barnbarn, det värmer mormorshjärtat.

Hoppas att ni har en fin Alla hjärtans dag också!

Här är en notis i UNT, om strandade förhandlingar mellan UAS och UCC.

Jag är matt av besvikelse och vet snart inte vad mer som kan sägas.

(Tidigare fanns här i mitt inlägg ett citat som uttryckte stark besvikelse och sorg över det strandade läget. Citatet var hämtat från en kommentar till notisen i UNT:s digitala tidning, men jag tog bort det här eftersom det inte längre finns kvar på UNT:s sida. Hoppas ingen tar illa upp av att jag ändrade inlägget i efterhand.)

Idag har jag fått svar från röntgenundersökningen: ingen synlig växande cancer! Vilken lättnad. Och blodproverna visade inget utslag på de olika tumörmarkörerna. Så bättre kan det ju inte bli. Nu kan jag andas ut ett halvår till.

Och i Jannes blogg får jag veta att kirurgerna på Akkis - de av kirurgerna som är MOT Uppsala Cancer Clinic - skriver att "Modern kirurgi byggs inte upp kring enskilda kirurger. Vi bygger system som är hållbara över tid." Okej? Så ni menar att ni redan är fullärda och att vi patienter kan vara alldeles trygga med det? Jag tycker kanske att det var (ursäkta uttrycket:) lite väl magstarkt.

Läs mer i Jannes blogg här: UCC och UAS - aldrig mötas de båda?

Ett inslag i SVT från den 8 februari om UCC, som jag hade missat, kommer här: Landstinget nobbar Uppsala Cancer Clinic. Se det!

Så tydligt det är vad som pågår! Så märkligt att landstinget och sjukhusledning fortsätter att arbeta MOT sina egna patienter. Och så konstigt att de inte får reprimander för detta agerande.

Jag får snart hjärtbristning utanpå cancerdiagnosen. Det är så stressande med detta beteende från människor som ska ansvara för och värna om vår hälsa.

Tänker på hur bra jag har det. En sådan här kall och snöig dag, blir det extra tydligt. Jag har mat, kärlek och tak över huvudet. En säng att krypa ner i - en säng där jag nu ligger, mätt och belåten, och bloggar med min I-phone.

Efter min långa arbetsdag, kunde jag idag inte ta tåget och därefter bilen hem, utan måste åka buss och sedan gå den 1 1/2 kilometer långa vägen från busshållplatsen. I vanliga fall känns den promenaden inte lång, men ikväll i mörkret, när det snöade och blåste, var det inte skönt att pulsa fram på den oplogade vägen. Särskilt inte när det kom en bil då och då och körde om mig i mörkret.

Väl hemma skulle hundarna ut, så det blev en promenad till. Och sedan skotta, när hundarna fått mat. Och elda i spisarna och värma soppa till mig. Sedan fick jag äntligen sätta mig med tända ljus och vackra tulpaner i rummet. Och nog finns det mycket att njuta av, även om det är jobbigt! Nu blir det skönt att sova!