Nu har jag jobbat fullt (= halvtid för mig) i drygt en månad efter heltidssjukskrivningen och det är snart fem månader sedan min stora operation. Det går bra, men jag är osannolikt trött!

Jobbet är roligt och jag försöker bortse från tröttheten, men den bortser inte från mig. Sjukvården har kollat upp blodvärden och de är normaliserade nu efter att jag ätit järntabletter i tre månader. Skönt! Levervärdena är inte riktigt bra än, men det går åt rätt håll. Tumörmarkörerna visar inget, så allt ser ju bra ut. Ändå är jag så hängig!

Nu väntar jag bara på röntgen. Syns ingen sjukdom där, kan jag andas ut.

Men jag undrar om jag verkligen kan andas ut. Det är som om en psykisk trötthet håller sitt grepp om mig, efter allt jag varit med om. En trötthet som kommer sig av stress och oro och som sätter sig i kropp och själ. Ett slags hyperkänslighet och lättuttröttning.

Tröttheten visar sig i värk i kroppen, seghet i huvudet och att jag behöver sova på eftermiddagarna. Jag orkar inte göra något efter jobbet - inte handla, inte städa, inte träna, inte träffa folk. Ingenting utöver det vanliga. Jag går på lågfart och försöker få kraft av mina promenader med hundarna, innan jag somnar i soffan.

Min trötta vardag - så ser den ut. Men jag är glad ändå att jag lever och kan fungera så pass bra. Det är ändå vackert så.