Trettondagen blev en lång dag. I förmiddags var jag trött och lite nedstämd, men sedan har det varit trevligt och full fart. Promenad med Valle och därefter ägnade jag hela eftermiddagen åt matlagning och förberedelser för en middag för vänner, som vi haft här ikväll. Det blev en mysig kväll och fin avslutning på alla julhelger.

Och nu är det gott att få sova. Det behöver jag verkligen inför jobbet imorgon.

Täckbyxor, jacka, mössa, vantar, kängor med broddar - det är nödvändiga attiraljer så här ute på landet. Men när man väl klätt sig och kommit ut, är det värt mödan. Jag tycker nog att det märks att ljuset vänt och januaridagar kan verkligen vara fina.

Igår var jag ledig och kunde ta flera långpromenader. Men däremellan fick jag sova på soffan! Tröttheten kommer och "slår ner" mig och då är det bara att kapitulera. Jag hoppas att jag ska klara att jobba som jag tänkt och att det bara är nu i början som det tar lite tid att ställa om.

Idag är det lördag och jag har hälsat på en vän som också fick cancer. I somras sa vi till varandra att vi skulle skåla vid nyår för att vi klarat oss och blivit friska. Det gjorde vi idag. Båda lever vi och känner oss friska efter de behandlingar vi fått, men så klart vet ingen av oss om vi verkligen är friska. Det får tiden utvisa. Just nu är allt bra i alla fall!

Hör och läser idag på Upplandsnytt, SR Uppland om arbetet med en cancerplan och behovet av att inrätta kontaktsköterskor inom sjukvården. Cancerplan på gång. Att det behövs samordning och en person som "kan" sin patient, håller jag med om. Under min tid som cancersjuk har jag fått träffa ett oändligt antal (ca 30) läkare och förmodligen fler sköterskor. Att alla dessa personer sedan inte vetat vad de andra gjort och gör, har förlängt väntan på adekvat behandling. Detta har så klart skapat onödig oro, förvärrat förloppet och konsekvenserna av sjukdomen och dessutom har det gått åt onödigt mycket pengar. Jättebra om man kan ändra strukturerna i patientbemötande och i vårdarbetet!

I UNT pågår det en debatt kring strukturen på UAS (Akademiska sjukhuset). Även här handlar det om vårdkvalitet och pengar. Man kan ju se samband med organisationsbrister och varför det blir konflikter, varför en del läkare och sköterskor inte kan arbeta kvar på UAS utan hellre arbetar där de förhoppningsvis får möjlighet att göra ett bättre arbete. Man kan också förstå att det är frustrerande och pressande att arbeta i en organisation där man inte blir lyssnad på, eller där man inte vågar säga sin åsikt.

Idag skriver Jan Mellberg "från en sjukhussäng på Akademiska om sin syn på organisationsproblemet och konsekvenserna ov detta. Läs Var finns ledarskapet på Akademiska?  Se även tidigare debattartiklar som det hänvisas till vid artikeln! Det är mycket intressant läsning.

Att vi har en så på många håll fantastisk vård som vi har är underbart. Men nog kunde det bli bättre!

Och jag önskar att det skulle kännas tryggt och bra och roligt att vården utvecklades (och inte avvecklades) hela tiden! Att vi kunde vara stolta över en fungerande vård där patienter fick bra hjälp så att det inte slösades pengar i onödan. Och att personalen var nöjd och trivdes i sitt arbete. Varför är det så svårt att komma dit?

Snön har smält undan och idag var det nästan lite av vårkänsla i luften, alldeles innan solen gick ned. Jag gjorde min första riktiga arbetsdag efter operationen (jobbar halvtid) och kände sådan lycka över att ha ett jobb, vara så pass frisk att jag kan jobba igen och bara över att leva.

Efter att ha tagit tåget från stan, körde jag bil från stationen hemåt genom solnedgången. Det är skönt när luften blir klar och solen visar sig en stund. Det behöver vi verkligen denna i övrigt så mörka tid. Och lite senare på eftermiddagen gick jag en promenad med Valle (hunden) i mörkret längs vägen, under stjärnhimlen. Det är så vackert såna kvällar här på landet.

Jag tror att jag vågar vara lite hoppfull igen. Att jobba ger mig styrka att hålla mig uppe och livet känns lättare att leva, trots all ovisshet om hur sjukdomen tänkt utveckla sig - komma tillbaka eller vara besegrad. När jag har annat att tänka på, behöver jag inte känna efter så noga om det gör ont i magen, värker i hela kroppen eller om jag är ovanligt mycket trött. Jag tror att själva jobbet stärker mig och gör mig friskare. Det gäller bara att inte ta i för mycket så det blir bakslag. Och att inte vara uppe för sent på kvällarna ...