tursomentokig

Alla inlägg under januari 2013

Av Helena Lundbäck - 20 januari 2013 19:22

Det är kallt och jag skulle vilja ha en bastu att sitta och tina upp i. Lutar mig mot kakelugnen en stund istället innan jag sveper filten om mig och kryper upp i soffan.


Igår var jag fylld av energi. Idag tom på den. Skidåkningen tog visst på krafterna. Jag har liksom inte tänt till alls idag, inte satt igång något, inte åstadkommit något när jag bara gått här på tomgång. Tänkte att jag skulle passa på att läsa, men inte ens det har jag orkat. Det har fått bli en riktig vilodag av den här söndagen istället.


Imorgon är det jobbdag igen och jag hoppas att krafterna har återvänt till dess.



Av Helena Lundbäck - 19 januari 2013 16:15

 

Nu är det riktig vinterkyla. Jag håller värmen genom att ta med mig sparken ut på vägarna. Jag sparkar fart och Valle springer bredvid. Igår åkte och sprang vi drygt tre kilometer. Det var full fart mest hela tiden, utom sista biten när vi mött sandbilen.


Annars ägnade jag min lediga fredag åt att städa och  ringa kirurgavdelningen för att höra när jag ska dit på nästa efterkontroll. Jag får vänta till slutet av april. (Och hoppas på att allt är bra under tiden.) På kvällen var vi över till vännen och grannen och åt middag som vi hjälpts åt med att laga och med härliga bakelser till efterrätt.


I morse var det minus 22 när vi vaknade. Frampå eftermiddagen blev det skönare och vi kunde ge oss ut på våra vallningsfria skidor som vi köpt förra vintern. Då var det dåligt med snö, så vi hann aldrig pröva dem.  


Men idag var det premiär på skidorna!


            (Klicka på bilderna så får de bättre kvalitet!)

Det är fyra månader och sju dagar sedan min stora operation.

Och tänk att jag nu kan åka skidor och njuta av det!

Vilken bonus. Vilken lycka!



      

Av Helena Lundbäck - 17 januari 2013 21:23

Tack för alla uppmuntrande kommentarer! Jag blir så glad att ni skriver att bloggen och bilderna betyder något. Och att ni gläds åt mitt tillfrisknande. Jag känner mig väldigt stärkt av det och av att kunna jobba igen.


Parallellt med glädjen sker sorgliga saker, som att de man tycker om blir sjuka. Sjukdom och olycka, tycks komma "i flock". I en ständig ström ... Eller så är det bara så man uppfattar det, i vissa känsliga perioder i livet. Ibland har vi ju mycket vi ska klara. Så är det för oss alla. Jag tänker att det är viktigt att mitt i oron och sorgen även glädjas åt det fina man har och varit med om. Livet är på många sätt fantastiskt!


Sjukvården är också många gånger helt fantastisk! Så underbart det är när människor blir väl och professionellt omhändertagna, ibland till och med helt botade och friska. Det sker närapå mirakel då och då.    


Men alla får inte den vård som finns.

Samarbetet mellan UAS och UCC har ännu inte kommit till stånd. Idag läser jag i Jannes nya blogg att ytterligare en svårt sjuk patient från Uppsala,själv måst bekosta sin operation. Är det inte underligt? Varför ska det vara så orättvist? Jag förstår vidare av Jannes blogg att på måndag ska nästa möte i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen äga rum. Får vi veta då hur det har gått med UCC, UAS och "medlaren" Anders Thulins arbete? Har det lett framåt? Kommer cancersjuka uppsalabor att få remiss till UCC sedan?


Här kan du läsa inlägget i Jannes nya blogg:  Högspecialicerad cancervård - i samverkan? 




Av Helena Lundbäck - 15 januari 2013 15:44

 

Plötsligt är det så svårt att skriva här på bloggen. Sitter hemma och väntar på att telefonen ska ringa. Min väska är packad, ifall jag måste resa ...  Nu är det inte jag som är sjuk, det är en av mina kära som ligger på sjukhus. Och det känns så svårt att inte kunna göra något.


Alldeles oavsett hur allting går, pågår livet vid sidan om. Jag har jobbat i full fart och promenerat länge med min hund i det kalla, snöiga vädret ....


Men nog är det är svårt att slappna av. Tankarna snurrar. Jag vet att jag inte kan göra något mer än att vänta och hoppas på det bästa. Och att leva på som vanligt, så gott det går under tiden.




Av Helena Lundbäck - 11 januari 2013 21:19

Läste något i Åsas blogg som jag kände igen och fick lite tröst av. Så här skriver hon:


Jag följer "perfekt" den utveckling de föreskriver, att det är nu efteråt man ofta blir så trött, deppig, på dåligt humör... Det finns liksom ingen buffert när något inte blir som jag tänkt mig. Det lackar jag ur direkt och kan bli så arg, ledsen, trött.  (Åsa)



Precis så är det är för mig med. Jag är nöjd och glad när allt går bra, men tappar orken och humöret direkt för minsta motgång. (Som om jag fått PMS igen, fast det var några år sedan jag var så full av hormoner.) 


Idag har min nya mobiltelefon fått något fel på ljudet. Så oerhört frustrerande när jag inte hör vad den som ringer säger till mig!



Det är ju trots allt en telefon i första hand, även om man kan blogga med den, surfa, fotografera och mycket annat ...


Såna små saker blir alldeles för stora för mig.


Lite stressad är jag allt. På dagen försöker jag hålla mig ständigt sysselsatt. Och på natten ligger jag vaken och ältar (egentligen pyttesmå) problem. Jag tror att det handlar om att bakom all glädje att leva, lurar rädslan att cancern är på gång att växa i mig igen. Så för att döva rädslan tar jag liksom i lite väl mycket. Det är klart att jag blir uttröttad av det. Och tappar humöret då och då.


Jag fick också höra i höstas före min stora operation, att det skulle ta minst ett halvår innan jag blev återhämtad efter ingreppet och cytostatikan.


Så det är ju egentligen inte alls konstigt att jag inte har alla krafter tillbaka än. Men jag är på god väg!

Av Helena Lundbäck - 10 januari 2013 21:21

Fortfarande ingen lösning på det efterfrågade samarbetet mellan Akademiska sjukhuset i Uppsala och Uppsala Cancer Clinic. Mediartiklar, debattinlägg etc i ämnet, kan du hitta här på bloggen under kategorin "Uppsala Cancer Clinic" .


Hoppas att det sker något riktigt positivt kring samarbetet snart! Så att vi cancersjuka kan garanteras den bästa vården.


Kritiken och debatten om neddragningarna på Akkis fortsätter däremot i UNT. Här är ett utdrag ur den senaste debattartikeln:

"Jag har jobbat i vården sedan mitten av sjuttiotalet och på Akademiska sedan 1985 och det ständiga mantrat har varit spara och dra ner. Nya sjukhusdirektörer, som lovar att fixa ekonomin, tillsätts, men avgår efter några år utan att ha kunnat lösa den ekonomiska ekvationen, men med höga avgångsvederlag. Avgående landstingspolitiker får generösa pensioner utan krav på att söka arbete. Samtidigt skall hundratals sjukvårdsrelaterade tjänster på Akademiska dras in. Jag har svårt att se logiken."


Läs hela artikeln här: Vi måste vara beredda på det värsta, av överläkare Björn Tjernström.


Och insändarna om Akkis fortsätter att skrivas. Här en från idag: Sjukhuspersonalen får stå för sparandet.





Av Helena Lundbäck - 10 januari 2013 15:13

 

Ju mer jag har att göra desto mer hinner jag ... Ja, så verkar det vara. Men bara till en viss gräns. Sedan blir det stopp.


Om teknik eller praktiska saker hakar upp sig, har jag dåligt med tålamod. Jag vill att livet ska vara lätt att leva för att jag ska kunna hänga med. Det är väl så när man har begränsat med ork. Det kan vara svårt att veta var gränsen går i förväg, men när den är nådd blir den påtagligt kännbar. Som förvirring att skratta eller gråta åt, eller som utmattning och en stor trötthet. Men det jag vet är att det går över. Rätt vad det är, efter några lugnande andetag, en liten promenad och kanske en kopp kaffe till, så går allt som det ska igen.


När jag nu jobbar igen, mår jag bättre om jag kan skratta åt min trötthet istället för att banna mig själv för allt jag inte hinner eller klarar. Och som tur är har jag ett så trevligt jobb där det finns plats för skratt. Det märkliga är att arbetskamraterna säger att jag ser så pigg ut. Så då går det ju framåt, fast jag själv tycker att jag är så trött. (Det kanske är vanlig vintertrötthet.)


Det är mycket som ska till för att vardagen ska fungera. Min gamla mobil har krånglat, så nu har jag bytt telefon och abonnemang. Men det har varit några turer med den nya telefonen också innan allt fungerat. I eftermiddag, efter kontakt med kundtjänsten, är både telefoni och internet igång igen och jag blev väldigt nöjd med mig själv när jag orkat fixa lösningar. (Och bilen rullar och livet leker. Härligt!)


Min första arbetsvecka är över och jag är jättenöjd! Jag har lyckats gå upp halv sex på mornarna och dessutom fått massor gjort på jobbet. Inte illa. Nu är jag ledig i tre dagar och kan njuta av livet hemma - med vackra tulpaner som jag fått av en vän - och vila så att nästa vecka blir ännu bättre!





Av Helena Lundbäck - 8 januari 2013 21:18

Jag sover middag! Det är det bästa sättet att klara av att börja jobba igen. Jag jobbar halvtid. Och har jag tur är det vackert väder när jag kommer hem på eftermiddagen, som idag. Då hinner jag med att få lite vintersol i ansiktet innan jag går in och fikar, tänder en brasa och ... somnar.


Annars är det kul att jobba. Men mycket att sätta sig in i och komma ihåg igen, när man varit borta så länge.


Nu är det sovdags igen. Och det ska bli skönt!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3
4
5 6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21 22 23 24
25
26 27
28
29
30 31
<<< Januari 2013 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards