Tänk dig ett stort rivjärn som sakta gnuggas mot insidan av din mage ... Och så en urvriden trasa bak i ryggen - ingen kraft kvar i "veka livet". Krydda med utmattning och lite håglöshet, väntan på att dagen (eller natten) ska gå och så ibland ren smärta som flammar upp. Det är vad jag försöker acceptera alternativt tränga undan nu.

Höstens ihärdiga regnande gör inte saken bättre. Kanske kan en fikastund hos snälla grannen få mig på bättre humör?