Å ena sidan är jag glad att operationen äntligen blev av, efter min långa kamp att få den, och att den gick bra. Å andra sidan kommer tomheten, rädslorna och sorgen och ger sig tillkänna nu. Jag är skör och börjar lätt gråta mitt i lyckan av att leva. Kanske är det svårt för den som aldrig varit drabbad av detta att förstå att den sjuke inte bara kan glädjas åt framstegen utan också känner sig rädd och ledsen. Det är en stor kris att bli drabbad av en så fruktansvärd sjukdom. Att vara så nära döden och att bli räddad, men fortfarande inte veta hur länge kroppen och behandlingarna ska lyckas mota sjukdomen i grind.

Om några dagar åker jag hem och sedan ska det inte hända något särskilt på många veckor. Jag ska ta sprutor i benet morgon och kväll, ta min medicin, använda mina stödstrumpor och min korsett, lägga om mina sår och hoppas att magen inte beter sig alltför onormalt. Sedan, efter några veckor ska stygnen tas. Och så blir det att vänta på besked om det ska bli ny cytostatikabehandling eller inte under några månader.

Sedan kommer kontrollerna med jämna mellanrum. Har cancern hållt sig borta eller inte?

Det är en lång väg tillbaka och en knagglig och osäker sådan. Svårt därför att bara vara glad och hoppfull. Jag måste få pysa ut lite av min rädsla någonstans också. Men jag ska banne mig försöka leva på medan det går. Allt vad jag orkar!

När jag ligger här på sjukhuset (UCC) får jag besök då och då. Av Peter - min man - (men tyvärr inte de sista dagarna då han blivit så dunderförkyld), av mina barn, av min bror och av en vän. Ibland orkar jag bra med besöken, ibland är jag trött.

Häromdagen kom två av barnbarnen hit med sin mamma efter jobbet och förskolan. Vi hade det trevligt och mysigt en stund, men snart tyckte den charmige treåringen att det blev långtråkigt och ville mest förstöra storasysters teckning. Då bestämde den kloka mamman att det var lagom tid att gå hem och vi vinkade och kramades, medan den trötte treåringen mest skrek.

Jag hörde skriken i korridoren när de gått och jag kan tro att det inte var alldeles bekvämt för föräldern, när de nu befann sig på ett ställe där det förmodas vara lugnt. Men en av alla snälla sköterskor hade bjudit barnen på glass och så var allt bra igen. Treåringen vände sig till mamman för att få hjälp att öppna sin glass, varpå hon tog den och öppnade den. Då blev det fel, som det lätt blir för små trötta barn. Så hade han ju inte tänkt, hon skulle bara hjälpa .....

Stora skrik igen och en rasande treåring på språng in i personalrummet. Men skriken tystnade, för tänk att det bjöds en till, egen glass. Och då blev det frid och fröjd till slut.

Bäst var sexåringens kommentar efteråt:

"Jag bara gick där i korridoren, och så hörde jag en röst som sa: - Vill ni ha glass?

... Så skulle det vara på alla sjukhus!"