Kan inte finna ro. Jag lyckas inte riktigt vila i att leva i den märkliga vardag som nu blivit min - med läkarbesök, behandlingar, provtagningar, kuratorprat, svampmedel, illamåendetabletter, värktabletter flera gånger per dygn, sovstunder mitt på dagen, varmt vatten som enda bordsdryck och uppvärmd katrinplommonjuice till kvällsdryck, för att inte magen ska bli för hård.

Det gnager en oro i mig och sorgen hälls över mig med jämna mellanrum, trots att jag mesta delen av min tid är glad, engagerad och lite kamplysten. Allt har blivit så konstigt. Jag kämpar mot cancern, men ger också allt för att få ta del av en värdig vård. Mitt engagemang både tar och ger kraft, men min sjukdom tröttar mest.

I denna sjukdomsresa växer insikterna om livets storhet, skörhet och ändlighet. Livets och dödens villkor kan vi inte välja, de tilldelas oss. Detta är att vara människa - att möta sjukdom och prövningar. Vi kan i bästa fall välja hur vi möter prövningarna, men jag är inte ens säker på att vi kan styra det. Vi är trots allt bara människor ...

Jag önskar mig ro att läsa, njuta och slappna av, men jag är fortfarande alltför upptagen av att kämpa, (för att få vård på UCC istället för utomlands), för att kunna släppa oron helt och njuta av det goda.

Jag skulle nog behöva en liten paus från kampen och från sjukdomen!

Var är pausknappen?