Det blev en bra dag idag! Jag hade mer kraft en väntat och orkade ringa till en beslutsfattare och förklara hur glad jag skulle bli om de kunde ändra sig och låta mig opereras i Uppsala istället för i Frankrike. Jag berättade hur mycket enklare det skulle bli för mig och min familj och hur mycket tryggare jag skulle känna mig. Det blev till sist ett bra samtal och jag kände att jag blev lyssnad på. Mer kan jag nog inte göra nu på den fronten.

Dagens ork räckte också till en skogspromenad då jag kunde plocka kantareller till middagen. Och orken räckte också till att plocka blommor, baka kolapaj och laga mat till oss och min son med familj som kom på besök efter jobbet. Vilken lycka att få umgås med barn och barnbarn och känna sig nästan frisk.

Vädret var skönt och såpass varmt att barnen kunde bada i dammen nere vid ån. Efter badet åt vi utomhus och tog efterrätten inne. Jag känner mig nöjd och lugn och ska nog sova gott.

Imorgon blir det behandling på onkologen - det är den sista omgången före operationen.

"Gud, ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två."

Ja, nu står jag mitt i en vägkorsning

Jag har fått ett slags svar på min debattartikel som publicerades i UNT den 14 juli, nämligen det att remiss för operation är skickad till Frankrike. Så ska jag nu lugna mig och bara fokusera på att förbereda mig på kommande operationsresor till Lyon? Ska jag acceptera att jag blir opererad i Frankrike, eller ska jag strida vidare för att få min operation hemma i Sverige? Och om jag ska strida för operation i Sverige, hur gör jag det bäst i detta läge?

Det kostar på att bli "den tjatiga", envisa, ettriga .... Men samtidigt OM jag kan hjälpa till att förändra situationen för mig och alla de patienter i Uppsala län som har och kommer att drabbas av bukhinnecancer, så vill jag det. Jag kommer att göra ett försök till och ringa till beslutsfattare för att försöka få svar på hur de resonerar kring sina beslut, eftersom jag tycker att det är orimligt att inte använda sig av den i Uppsala existerande lyckosamma behandling som finns utarbetad och väl beprövad. Nu måste väl landstinget och UAS ändra sig och börja remittera oss bukhinnecancerpatienter till UCC!

Kanske är det så att "frågandet" är ett verktyg jag tar till för att klara av min frustrerade tillvaro. Det är ju trots allt en helt ny svajig situation jag hamnat i, men jag försöker gå rak i blåsten.