Människor engagerar sig och orättvisor i vården är ständigt ett hett ämne. Jag tror att många själva har mött orättvisor och märkliga beslut och därför vill engagera sig för att stötta andra. Här är ett inlägg med kommentarer hos Ludmilla  som jag hittade. Och här under följer min kommentar som jag nyss lämnade på hennes blogg till det inlägget:

Tack för att ni engagerar er!
Jag blir rörd för att så många stöttar mig, men vill samtidigt att förändringar ska komma alla vårdbehövande tillgodo. Det är en stor fråga det här, såväl politisk som organisatorisk. Och någonstans i bakgrunden tycks prestige och avundsjuka finnas med, vilket är sorgligt. Jag hoppas på ett ännu större engagemang kring hur vi ser på människovärde och vårdens mening och en stor debatt som leder till att vi formulerar hur vi vill att skattepengar ska användas. Nog borde också politiker och sjukhusledning kunna stå till svars för hurdan personalpolitik och spariver de praktiserar? Visst skulle väl problem i vården kunna lösas med större insikter och mer god vilja? Nog skulle vi i vårt lilla land kunna samarbeta mer och se till att alla fick tillgång till vård utifrån sina behov

Jag önskar så klart att jag själv blir hjälpt, men lika mycket önskar jag att vi får ett vettigt svar från ansvariga i landstinget hur de tänker jobba med att förbättra vården!

Det här med att blogga om sjukdom och elände, det är verkligen att balansera på lina. Ska jag skriva för att trösta mig själv eller ska jag tänka på att andra läser? Det är inte särskilt snyggt att inför andra vältra sig i självömkan och förmodligen hjälper det inte ens en själv att fastna i sorgen. Men å andra sidan hjälper det inte att gömma alla känslor heller. Att få känna sig ledsen en stund kan väcka behovet att göra något åt situationen.

Idag har jag lyssnat på P1, som vanligt. Jag gillar berättelser om andra människor - hur de tänker och resonerar. Det kan jag få från skönlitteratur, men också från program som till exempel "Oförnuft och känsla", "Radiopsykologen", "Sommar i P1" och "Sommarsamtalet". Malin Berg intervjuades idag i "Sommarsamtalet".  Hon pratade om att inte lägga sitt liv i andra människors knän, utan att använda sig av vredens kraft. Att agera utifrån vad man vill uppnå - inte med hjälp av sorg eller aggression, men med hjälp av sin inre kraft. Att välja aktivt och inte göra sig till offer. Lyssnar man på hela hennes historia, förstår man hur hon resonerar.

Jag tänker att det är en övergång som ska passeras - man går via sin litenhet in i styrkan. Det kan ta tid att hitta sin styrka och kraft, men den kommer till sist när man behöver den.