Vissa dagar är det svårt att hålla tungsinnet borta. Tiden känns oändligt lång och det är svårt att njuta i nuet, när man mår dåligt och väntar och väntar på att få hjälp. När man inte vet när hjälpen kommer och om den kommer att räcka. Och ändå är det bara så det är. Jag måste acceptera läget. Det går inte att vänta sig totalt lugn och en ständig trygghet.

Jag har "tränat på" att mota depressioner förr. Jag har levt i tung sorg, i tomhet, i utanförskap ... men kravlat mig tillbaka till glädje och gemenskap och livslust. Jag vet ju att det vänder, att det går över. Men det blir ändå lite annorlunda när döden flåsar en i nacken.

Vill inte vara överdrivet dramatisk eller göra mig till ett offer, men ändå: vissa dagar är det lite svårare.