Det sägs att var tredje person får cancer någon gång i livet. Det blir nästan som ett livsvillkor. Är det inte konstigt? Men cancern drabbar olika och vården ges och lyckas bota olika.

En väninna till mig har just tappat sitt långa hår, när hon går på cellgiftsbehandling. Hon säger att hon grät när håret ramlade ner för ryggen, men att det är en fas hon går igenom och att håret kommer ju tillbaka senare. Och så fokuserar hon på att det ska bli bra, att hon ska bli frisk.

Jag tänker också på alla tappra barn som drabbas. Som trots sin sjukdom låter livslusten spira. Vi människor vill oftast leva, in i det längsta.

Bland mina vänner och släktingar har ändå några dött av cancern men jag vet att många också blir friska. Och det är det vanligaste svaret jag får när jag berättar att jag har cancer: tänk vilken tur att de kommit så långt i forskningen och att så många botas idag.

Ja, det är ett fantastiskt arbete som görs för att kämpa mot, behandla och besegra cancern. Värt all respekt och allt stöd vi kan ge.

Alla drabbas ju på ett eller annat sätt, förr eller senare. Så inte kan vi väl på allvar vilja snåla med cancerbehandlingen? Nog måste vi väl stötta forskning och satsa på lyckosamma behandlingar?