Idag är jag trött. Har påbörjat min tredje cytostatikakur och känner mig väldigt trött. Det sticker i händerna och värker i halsen och jag ligger inbäddad i filtar för att inte frysa. (Det blir nog ingen promenad idag, men kanske imorgon.)

Jag har just lyssnat på "Musselodlaren" i radions P1, (sänds även 5/8 kl. 19.03) - ett fint program som handlar om en man som ligger dödssjuk i ALS och tänker på att det viktiga är att göra något bra och att han har förändrat världen med sin forskning om och sitt arbete med musslor. Jag tänker att om jag senare måste övergå från att tänka att jag kan bli frisk, till att acceptera att jag är dödssjuk och det inte går att rädda mig, kommer jag inte att kunna säga att jag förändrat världen. Någon sådan tröst kan jag inte ta till. Jag är bara en vanlig människa och har inget påtagligt monument att peka på och inte heller har jag gett ut århundradets roman eller blivit idrottshjälte eller skrivit den vackraste musiken ...

Men jag kan tänka att jag har varit bra, fått ett innehållsrikt liv och jag har levt i kärlek och sorg och lycka och leda. Mest i kärlek och glädje! Jag har haft ynnesten att omge mig med och möta många, många fina människor. Det får bli min tröst att ta till.

Och den insikten kan jag faktiskt trösta mig med redan nu, när jag ännu hoppas på att få leva vidare och bli frisk. Jag har det bra!

(På bilden står jag vid strandpromenaden i Nice.)