Det här med att skriva om cancer … det är inte lätt.

Jag både vill och vill inte. Jag tänker att det är i och för sig inte så konstigt att jag reagerar så, eftersom jag självklart inte vill ha ett skvatt med cancern att göra. Jag har ju redan opererat bort en stor tumör i tjocktarmen förra hösten. Och gått på cytostatikakur hela vintern och våren, medan jag jobbat halvtid och njutit av att jag haft tur och snart skulle bli frisk.

Jag vill vara klar med cancern. Jag vill inte vara sjuk igen. Jag vill inte behöva kämpa. Jag vill inte dö! Men nu är det så oundvikligt att jag har cancer. Inte bara i första stadiet med goda möjligheter att bli helt frisk, utan nu i fjärde stadiet, med fullt av metastaser i bäckenet och med växande mage. Då är det inte lika lätt att hålla modet uppe alltid. Inte lika lätt att leva på som vanligt och vara sådär stark som jag kanske skulle vilja vara. (Eller vilja visa upp?) 

Jag tvekar om att skriva om symptom och biverkningar av behandlingen, som om jag ville skona läsaren. Ingen vill väl veta om hur jobbigt det är? Någon sorts skam har jag väl …

Men å andra sidan kan det vara bra för mig att skriva av mig mitt i min kamp. Jag ska föröka göra det på den här bloggen. Och förmodligen kommer jag också att skriva om en del annat som dyker upp i livet. Medan det fortfarande pågår.

Tisdag i juli. Grått och disigt ute och skönt att öppna dörren på vid gavel mot grönskan i trädgården och släppa in den fuktiga luften. Jag tar en kopp kaffe och tänker att på många sätt är verkligen allt som vanligt. Livet är gott. Men längst bak i hjärnan virvlar tankarna om att döden närmar sig och det ger mig ett sting av sorg mitt i det vackra.

Hur bestämmer man när man har tur och när man har otur? Finns det något sådant?

Jag tänker att livet pågår, det drabbar en på gott och ont. Ibland är vi starka att möta det som sker, andra gånger helt hopplöst handfallna. Jag har kanske haft tur som mesta  delen av mitt liv kunnat gå ganska stadigt på jorden, men styrkan har inte alltid räckt till. Jag har också haft perioder då jag hamnat i ytterligheternas tillstånd, förödande stress eller total uppgivenhet. Blind eufori eller depression.

Kan vi tänka oss hur livet ska bli? Jag tror att mycket säkert beror på vår inställning, hur vi reagerar och agerar, men hur skulle det gå att planera hur livet ska komma att drabba oss? Hur skulle vi kunna veta om i förväg när förälskelse, nya vänskaper, jobbtillfällen, flyttar, sjukdomar, arbetslöshet, skilsmässor och dödsfall ska slå till?

Jag försöker leva medan det går. Livet är det som pågår nu.