Jag märker att jag fyller mina dagar med människor - besök av nära och kära, fikastunder, middagar, småprat och sköna timmar i trädgården. Det blir väldigt få stunder över för reflektion. Kanske för att jag vill mota rädslan och slippa tänka på alla orosmoment som ligger framför mig. Och för att jag vill "passa på" att leva medan jag kan

Men visst hinner den ikapp mig mellan varven, rädslan. Rädslan för att det inte ska gå att operera mig frisk. Rädslan för att operationen ger mig förfärliga men för livet. Rädslan för att jag ska dö under operationen. Rädslan för operationen som sådan ....

Idag har jag vinkat av bonusson med flickvän som hälsat på oss i några dagar. Nu finns det tid för tankar och jag sitter på en bänk med min hund vid mina fötter och tänker att jag har ändå tur som lever. Jag får finnas här denna vackra sommardag och njuta av vindens sus i trädtopparna och växlingarna mellan sol och skugga.

Nu ska jag vandra vidare med Valle på vår promenad. Allt är gott!